Efter en veckas sjukdom (
och en rastlöshet som heter duga, halleluja att det är över!) känner jag mig tillräckligt pigg för att kalla mig frisk, så jag kunde inte låta bli att smygstarta med lite bålstabilitetsträning här hemma! Denna tradiga men ack så funktionella bålstabilitetsträning som vi har nött och nött och nött vi Hälsovägledare! Haha, nu sitter den ju i ryggmärgen :p Och återigen slås jag av insikten vilken förändring jag åstadkommit,
vilka framsteg jag har gjort!
Förra veckan lämnade jag in min projektrapport, jag har haft mig själv som hälsoprojekt under våren så jag har resultat och analysdelen ganska klar i huvudet. Det är svart på vitt vad som hänt med kroppen, och det är klart att det är en stor motivation! Men det absolut bästa, som är lite svårare att plinta ner också, är vad som hänt med knoppen. Jag har kommit över den där jobbiga platån som är stämplad fy vad jobbigt/jag borde eller ännu bättre, jag måste göra det här och har istället hamnat på en helt ny: jag
VILL göra det här/jag
LÄNGTAR efter träningen! Nästan varenda gång jag tränar får jag en kick av må-bra hormoner och jag känner sådan
GLÄDJE! Det är helt obeskrivligt kul! :) Och inte nog med det, det ger självförtroendet en spark i baken och jag tänker allt oftare: det är väl klart som tusan att jag kommer att nå mina mål när det är så här
KUL!
Den förändringen alltså! Den är det största med alla resultat.
Känslan av att jag kan! Den karamellen suger jag lite extra på och delar med mig av... :)
