måndag 1 juni 2015

Målfokuserad träning







Är verkligen kul och utvecklande!

Jag satte upp ett mål. 5 km på cirka 25 minuter med barfotaskor och anmälan till mitt första lopp. Jag gjorde en seriös planering på 7 veckor. Sen gjorde jag mitt bästa!

En hel massa backintervaller har jag sprungit. Kanske till och med för många. Jag gissar att jag övertränade en aning då jag började tappa puls (enligt pulsklockan) fastän jag sprang på som vanligt. Men då lyssnade jag på kroppen och vilade en hel vecka. Veckan efter sprang jag mitt snabbaste hittills.

I onsdags var det dags för Blodomloppet i Umeå. Måldagen. Jag kände mig pigg, stark och nervös! Men framförallt nöjd med min utveckling hittills. Och att jag, klokt nog, ändrade målbilden längs vägen eftersom jag lyssnar på kroppen. Den nya måltiden var 26 minuter. Och i mål kom jag på 26:19!
Jag är så otroligt glad och nöjd över min prestation! Det är det snabbaste jag sprungit. Men framförallt är jag glad för att jag springer. Att jag utvecklas. Att jag vill. Att jag har mål och att jag jobbar för att nå dem.

Nästa mål är att springa längre. Kanske milen närmare 50 minuter? Vi får se!


onsdag 29 april 2015

4 veckor senare

Så kan man väl säga att jag har sprungit in mina barfotaskor. Det har gått långt över förväntan, med tanke på den träningsvärk jag fick i fötter, fotled och vader.

Jag har också köpt en pulsklocka och vet numera hur snabbt mitt hjärta kan slå. Och jag har ett pannben. Bland det värsta jag vet är att springa i backar. Och detta har gjort nu vid 4 olika tillfällen plus andra intervaller och ökande distanspass. I princip vartenda löppass har tagit emot och inte alls varit särskilt kul - tills i fredags. Då kändes intervallerna på plan mark överkomliga och inte bara en pina. Då blev det kul! Jag kände att jag får ut någonting av den energi jag faktiskt lägger ner på mig själv. Det går bättre och bättre.

Och tur är väl det, för om 4 veckor springer jag mitt första lopp!


torsdag 26 mars 2015

Running girl


Jag har bestämt mig för att lägga extra fokus på löpningen i min träning under 2015. Innan jag blev helt förälskad i styrketräningen sprang jag ganska mycket och (i mitt tycke) ganska fort. Då sprang jag 5 km på 26 minuter. Jag skulle inte säga att jag har dålig kondition idag, mitt hjärta jobbar mer än gärna hårt utan problem, men man blir också duktig på det man fokuserar på. Idag är jag duktigare på att lyfta eller böja tungt, eller att jobba hårt och intensivt en kortare period, jämfört med att springa fort eller långt. Som jag ser det har jag stor utvecklingspotential i min uthållighetsträning, vilket passar perfekt vid löpning. Det ska bli väldigt intressant att se hur jag lyckas bibehålla min styrka och, kanske ännu bättre, hur min bål (främst nedre delen) utvecklas.

 

Häromdagen fick jag hem mina första barfotaskor, ett par Merrel Bare Access Arc 3. Jag har hunnit springa lätt i dem någon enstaka kilometer, vilket då kändes ovant men bra, men vilket också känns i vaderna ett par dagar efter. Mina tankar kring skorna är inte att jag förkastar skor med dämpning, utan jag är nyfiken på vad en annorlunda löpstil kan göra med min kropp. Jag har nämligen lätt för att tappa nedre delen av bålen och svanka, vilket gör att jag får ont i ländryggen. Med framfotalöpning springer jag mer upprätt, vilket jag tänker ger en bättre hållning och ett bättre utgångsläge för ett bra bålstöd under löpningen. Så, jag ska försöka introducera de här skorna långsamt. Kanske gör de susen för min teknik, kanske inte. Hur som helst tänker jag att känslan av att springa med dom i skogen i sommar måste vara helt fantastisk.

Vad springer du i för skor?

måndag 16 mars 2015

Bilförsäljning

Efter någon veckas velande fram och tillbaka bestämde vi oss för att byta ut Audin mot något bättre och som har lite mer värde i sig, så att inte alla pengar hamnar i sjön när något måste lagas. Därför ägnades hela den vackra lördagen åt att städa ur, putsa och tvätta upp bilen för att sedan ta kort på den och lägga ut en annons.

Lagom till att hockeyn skulle börja var vi och hämtade pizza till middag, vilket kanske var 30 minuter efter att annonsen kom ut, och redan då började folk höra av sig. Vilket resulterade i att vi igår lämnade över nyckeln till en ny ägare. Som om inte en smidig bilförsäljning var nog för att göra en dag, så kom Linus föräldrar lite senare på eftermiddagen med bilen vi ska få låna tills vi hittat oss en ny.

Dessutom kom familjen Wass-Jaktlund förbi på fika, vilket var premiär för Manne på Uppfinnarvägen. Det var en sådan fin dag! Fylld med tacksamhet. Jag är verkligen omgiven av stjärnor!

fredag 13 mars 2015

Jag älskar att våren gör mig mer levande




Jag vaknar innan klockan ringer på morgonen, kanske av solen som letar sig in. Jag känner mig gladare och mer energifylld. Längtan efter uteaktiviteter växer. Och jag ger mig på sådant som egentligen tar emot, men som helt plötsligt känns som att jag klarar av. Igår sprang jag tre lååånga, totalt uttömmande backintervaller och fick känna hjärtat jobba hårt i bröstet. Sen for jag till biblioteket. Satt och läste och njöt i tystnaden. Och fick med mig några pedagogiska böcker om flugbindning hem innan det var dags för kvällsjobb. Våren alltså!

tisdag 10 mars 2015

Låt oss prata skälvande ångest, eller PMS

Den som får en att skaka av att andetaget du tar blir för djupt och hamnar i magen. Som att andetaget går förbi en gräns, en spärr - hit men inte längre, då droppar tårarna som regnet. Den förtvivlan du anade i maggropen växer till en hopplös hjälplöshet. Litenhet, ensamhet och ynklighet. Det som följer är en gråt/hyperventileringsattack. Den, den skälvande ångesten, den kommer ibland. Ytterst sällan numera, men den finns. Som en del av mig. 

Min skälvande ångest får mig att känna mig liten. Rädd. Dödlig. Men också melankolisk. Som att allting tappar mening. Att all livsenergi som brukar finnas i mig, plötsligt runnit ut av misstag. Jag kan tänka att allt som händer en i livet egentligen inte spelar någon roll, eftersom vi alla ändå kommer att dö. Jag vet att det kan låta ytterst deppigt och svart, vilket det också är på sätt och vis. Men jag identifierar mig inte med den synen på världen när jag inte är skör och har de här tankarna. Det är inte så jag ser på mig själv. Det är dock därför det blir en sådan oerhört stor konflikt inom mig när de här känslorna uppstår. Tårarna droppar. Oron och ångesten finns där. Och meningslösheten. Det är som att när de här dagarna dyker upp, är det någon annan som tar över rodret och styr mig - den jag är, mina tankar, mina känslor. Jag motsätter mig allt, stretar emot, men får inte bort den som styr. Konflikten i mig lyder: det här är inte jag - ändå känner jag och tänker jag såhär.

Det är otroligt påfrestande och uttröttande. Att vakna upp och inte känna sig som sig själv. Att dessutom vara otroligt ledsen, ångestfylld och deppig - över allt eller ingenting. Utan någon som helst vettig orsak.

Eller, så är det helt vanlig, jävlig PMS. Och inte blir det mindre frustrerande för det.

Kroppen alltså...



It's not the prettiest world
The prettiest world
The prettiest world you'll see
It's not the prettiest world on the most part
but it's pretty enough for me

Well you may think I look sad
Like a rusty old car
Broke down by the side off the road
But I'm just resting my head
Upon God's green grass bed
And I play my car stood as low

tisdag 27 januari 2015

Inner peace


Förkyld och hängig. Men solen. Solen sken idag med och lyfte mig. Så jag gick på en kort promenad - och bara log. För värmen. För livet. För energin som alltid kommer åter efter den mörka vintern. För allt jag längtar efter - vårvinterns underbara dagar. Våren. Sommaren. Vattnet. Fisket. Fjällen. Betald semester. Och för nuet. För att jag, just idag, älskar mig själv och mitt liv helhjärtat inifrån och ut. Jag grabbar tag i känslan och plintar ner det för att bevara det.