Det tar emot att avboka dagens bodypump

Men vi har precis börjat en ny kurs, Biomedicin och Farmakologi, där upplägget för 4 veckor framöver är i princip bara egna studier och massa, massa inspelade föreläsningar online, så när de ringde om JOBB kunde jag inte tacka nej till kvällen! Och inte heller till att inskola mig på ett till ställe som boendehandledare imorgon. Fler ställen = större chans att få hoppa in ibland. Jag är student, studenter är alltid i behov av pengar. Fast det tar ändå emot som attans att avboka träningen...

Så ikväll när jag har skuttat innanför dörren och lagat kycklingssoppan som jag inte hinner göra just nu, så är det jag som drar på träningskläderna och kör en liten runda här hemma. För att jag kan.

Idag var det på håret, men viljan är starkare

Vecka 5, kolumn 3, 36 + 40 + 30 + 24 + 40. Om det är sviterna från helgen som sitter i ännu, eller kombon med gårdagens tabata + combat (och maxtestet!) och en redig träningsvärk från det, hur som, så har det aldrig varit så tungt som idag... Pepp, pepp, pepp mellan varje set! Men viljan vann, I did them! Nu ska vi se om jag kan lyfta armarna och ta mig igenom en dusch O.o

Improvements!

Idag var det dags för ett nytt maxtest i armhävningsutmaningen. För lite mer än 2 veckor sedan kunde jag göra 36 stycken. Jag hade tänkt vänta till i eftermiddag, så att kroppen får återhämta sig så mycket den kan på de här 2 vilodagarna jag har haft. Meeen. Då kom det ju en viss fest emellan i fredags, så jag tänker att förutsättningarna blir nog knappast bättre vad de är just nu ändå... och den där ruschen smög sig på, så jag högg tag i känslan och gjorde helt enkelt testet alldeles nyss. Och gjorde 55 stycken. 55 stycken! Utan någon vidare uppladdning kostmässigt, knacklig sömn och fortfarande bakis.

Vilket innebär att nästa vecka fortsätter enligt kolumn 3. Och det här är så sjukt spännande... Det pendlar verkligen mellan att kännas som att det här kommer aldrig gå, och att JOHO, jag kommer fixa 100 stycken efter varandra om drygt 2 veckor. 2 veckor... 100 stycken.

Glimtar från Friskvårdskompaniets supermedlemsfest

Som blev helt och hållet awesome! Alltså helt. Först vart det förfest hos nyaste tjejen i träningsgänget, Marias kompis Sara (Det är lite halvlustigt att vi är TRE stycken Sara numera! Vart det efternamn basis eller vad sa vi? I can be Södertälje, hihi), med sminkning och hårfix och fina välkomstdrinkar. Jag blir fortfarande SÅ imponerad när jag kikar på första bilden, så FINT det blev. Jag har aldrig känt mig finare sminkad eller varit finare i håret, snacka om att man kände sig som en pingla! Vilka talanger :)

Sen halkade vi oss ner till Allstar, där trevligheterna bara avlöste varandra. Med mingel bland välkända, likasinnade ansikten men ändock nästan nya, då det var helfestligt att se folk utan fina träningskläder och helt tillfixade som jag själv. Och det var tipsrunda, buffé, dans och en uppvisning av alla underbara instruktörer som fick en att vilja skutta in på Friskvårds och träna PÅ EN GÅNG. Jag skulle till och med ha gjort det i mina totalt opraktiska, höga och jag-får-ont-i-fötterna-i-2-dagar-när-jag-haft-dem-ute-en-kväll skor, det säger någonting om hur mycket jag tycker om träningen va? Ungefär som den här bilden.

Bodycombat. GLÄDJE. Som sagt, helt awesome!

(Sara, du är definitivt inte den enda som känner sig lite gammal... Day 2 och jag är fortfarande bakis, sånt var bättre förr ;D)

Dags att slå klackarna i taket

Armhävningsutmaningen är avklarad, 29 + 33 + 29 + 29 + 42! Kläderna för kvällen och nagellacket är på och resten är i väskan, första cidern är nere, det blir hårfix och sminkning med UNDERBARA träningsbrudar och vid 18 går vi vidare till vad som mycket troligt kan bli årets fest! Om jag är taggad!? You bet!

En unik kväll och ett par tankar

Jag hade en föraning om att teatern inte skulle bli en sån där jag-skrattar-så-jag-gråter-och-får-inte-luft show som spelas in på somrarna och visas på trettondagen. Stoj, stim, fart och fläkt. Och massa, massa humor. Det är ju Eva Rydberg. Så var den inte heller. Det var "bara" Eva Rydberg och Tomas von Brömsen med i föreställningen. Men det var absolut inget "bara". Den var rolig och den hade djup. Vacker pianomusik. Förskräcklig operasång framförd av Eva vilket ledde till många skratt. Och på de här knappt 2 timmarna hann man gå igenom så mycket i tankarna. Sen kom slutet som var så oväntat, berörande och ja, bra. Jag var tvungen att påminna mig själv om att andas, annars hade tårarna runnit. Jag har sett en av mina absoluta favoritskådespelare live! Tänk att en bästa väns resa till Thailand skulle göra så att jag hamnade där just ikväll. Dessutom fick jag spendera den med lillebror! Fantastiskt :)

Under pausen kollade jag av vana igenom FB på telefonen. Och läste ett inlägg som bästa Sara svarat på enormt bra, men anledningen till inlägget gjorde mig minst sagt upprörd. (Ja, man skulle kunna kalla mig studieskadad då jag idag lämnade in en hemtenta om etik och kommunikation, men här kommer en liten analys) I de där raderna, med hur få ord det än må varit, lyckas personen i fråga använda sig av härskarteknik i form av förlöjligande, denne kränker kroppsjagets integritet och med (total) avsaknad av självinsikt bryter personen mot all form av god kommunikation. Det är SÅ uppenbart att Saras utveckling och framsteg sticker så otroligt mycket i den här personens ögon, så pass mycket att denne inte kan hantera den reaktion det väcker och att denne förmodligen använder sig av emotionellt orienterade copingstrategier, försvarsmekanismer, för att bli av med de här känslorna så snabbt som möjligt. Därför, tror jag, uttrycker sig personen på ett mindre insiktsfullt sätt sådär, vilket dessutom blir på någon annans bekostnad.

Fascinerande egentligen? Kommunikation. Åsikter. Man får tycka vad man vill. Man får till och med uttrycka sig, nästan helt hur man vill. Men att uttrycka sig sådär, är så fruktansvärt onödigt. Det du säger, hur du uttrycker dig, lämnar ett avtryck. Ett avtryck som kan bli bra mycket djupare än du anar... Väldigt onödigt som sagt, men jag tycker svaret på det hela var bra!

Sara, du är en fantastisk människa! Imorgon är det vi som slår klackarna i taket med andra likasinnade, inspirerande, motiverande, fantastiska människor! PEPPPPPPPP! :)

Badum tish to that

The awkward moment when you wake up in the middle of the night and realize you're thinking too much, again, and you start thinking about thinking too much...

Balans. Hemtentan inlämnad. Tidig HELG! Snart lunch. Snart löpning, 8 km. Snart göra bort veckostädningen. Snart middag. Snart balans i kroppen. Snart fantastiskt roliga Eva Rydberg med lillebror. Snart balans i sinnet. Balans.

Gå och sov kvinna, denna dagen tar slut den med

I say heeeeyeeeeeeeeeeyeeeeeey, heeeeyeeeeeyeeeey, I say hey, what's going on!?

Jo det ska jag berätta för er, PEPPAD nanting inför combaten, DET är what's going on ^^ Det här är en av mina favoritlåtar i bodycombat 50!

25 + 29 + 25 + 25 + 38

Alltså KÄNSLAN nu, underbart! :D

What day? Bodycombat wednesday, of course!

Men först

* hemtenta som ska skrivas klart, idag från campusbiblioteket då jag var tvungen att lämna tillbaka en av böckerna igår och jag måste finslipa referenserna
* ARMHÄVNINGSUTMANINGEN, vecka 4 (är ju egentligen vecka 2 för mig, men jag började på vecka 3 förra veckan), day 2!

Sen! Sen! Då!

* B O D Y C O M B A A A A A A T

Onsdagar alltså... Onsdagar är bästa dagen på hela veckan!

Morgon med mjuka toner av Lisa Ekdahl och Lars Winnerbäck

"Det blir aldrig bättre, vi kommer aldrig närmre, vi är aldrig starkare än vår svagaste punkt... kedjan är svag då länkarna felar och bojan runt foten väger tungt - och jag vill aldrig vara nåt tungt för dig"

Du min vän i livet

The first person who is on your mind the moment you open your eyes is the reason either of your happiness or pain, most of the time, both

Oh this challenge

Dagens 21 + 25 + 21 + 21 + 32 avklarade, med nöd och näppe! Sista 3 var ren VILJA. Vilket gör att den här utmaningen... den... känns lite läskig! För det känns inte ens halvenkelt... Men visst tusan ska det gå, om jag så ska stanna på en vecka och köra samma igen! PEPPEN finns där :D

Om rutiner och längtan efter kommande vecka

För den som inte redan vet detta faktum, så är jag väldigt mycket en vanemänniska. Jag är en klockren Skalman. Jag mår som bäst när jag somnar före midnatt, vaknar 7-8 timmar senare, äter en ordentlig frukost och följande måltider med 4 timmars mellanrum, och mellanmål däremellan. På helgerna brukar de här rutinerna rubbas. Ni vet, man äter något godare/onyttigare, kanske äter ute eller blir bjuden på mat, stoppar i sig annat såsom godis, umgås med folk eller bara fastnar vid filmer/serier till långt in på natta. Så jag brukar sova ut på lördagar. (Bortsett från ett kort avbrott då väckaren ringer, måste boka bodycombaten till onsdagen nu när de ändrat så de släpper biljetter kl. 6 på morgonen, men jag somnar om efter det!) Sen sover jag tills jag vaknar av mig själv.

Visst det är skönt att sova, det är wunderbart att sova! Eller att vila. Att slumra till i soffan efter ett skönt träningspass och känna lugnet. Men just att sova länge på förmiddagarna, och att vara uppe länge om nätterna - det är inte min grej längre! Det har varit det en gång i tiden, men nu är det helt annorlunda. Även fast jag sover lika många, eller oftast fler än mina normala 7-8 timmar, så är jag obeskrivligt trött och seg, och gäspar mig oftast igenom hela den dagen jag sover så länge. Jag känner mig alltid tröttare och som att jag har mindre energi, än om jag bara lyckats få ihop 6-7 timmars sömn och måste upp 04:30 för att åka till Umeå, samt komma hem efter den dagen, och träna!

Jag kom underfund med det här för ett par månader sedan. Söndagar, som alltid ägnas åt tvätt, veckostädning och matlagning för kommande veckan (och kvällsträningen, of course! tabata och combat ikväll!), blev därför lite omstyrda. Jag bokar numera alltid tvätt-tiden mellan 7-12 på söndagar. Och även om jag hittar på någonting och är uppe senare än vanligt även på lördagen, så drar jag mig upp på morgonen på söndagen. Trött och seg då med givetvis, det är ju inte så konstigt, men efter en dag av måltider på mina normala tider och efter träningen på kvällen, då är jag trött "som jag brukar" vara, och inte sådär obeskrivligt seg, orkar-ingenting-vill-bara-sova trött. Och måndagen så är jag back on track! Helt redo för den nya veckans utmaningar!

På tal om nya veckan, så ser jag sååå framemot den! Gällande träningen, ser upplägget ut såhär:

Måndag: VILA
Well, förutom armhävningsutmaningen med 21 + 25 + 21 + 21 + minst 32
Och plankanövningar
Tisdag: Bodypump
Onsdag: Bodycombat
Armhävningsutmaningen med 25 + 29 + 25 + 25 + minst 36
Torsdag: Löpning 8 km
Fredag: VILA
Well! Förutom armhävningsutmaningen med 29 + 33 + 29 + 29 + minst 40
Och plankanövningar
Lördag: VILA, förutom plankanövningar
Söndag: Tabata + bodycombat

Skolmässigt väntas en hemtenta som aktiveras imorgon på morgonen, så det blir i alla fall hemmastudier! På torsdag ska jag gå på teater och se en av mina absoluta favoritskådespelare, Eva Rydberg! :D Och på fredag, vet ni vilken awesome dag det blir då... då har Friskvårdskompaniet medlemsfest och vi bodycombatbrudar som brukar träna ihop ska följas och slå klackarna i taket! :D Åhhh PEPPAD! :)

En helt vanlig torsdag som denna

Är faktiskt ganska ovanlig ändå. 255 armhävningar gjorda, på 3 dagar. Ofta det händer! Jag har rejält med träningsvärk mellan, under, på och längs kanterna på skulderbladen. Och mina triceps. Bröstmusklerna är de som känns minst, de är bara lite strama. Detta gör dock att jag slopar dagens planer på pump/spinning, och istället styr om det till minst 7 km på löpbandet (1 km längre än förra veckans 6) istället. Benen och hjärtat kan i alla fall få jobba!

Les Mills finns ju i Barcelona...

... vilket SJÄLVKLART innebär att jag måste testa gå på pump och combat när jag är där :D Åhhh så häftigt, undrar vilka program de kör, om de ligger före oss, det vore ju lite coolt! Jag kommer få en fullspäckad vecka! :D Sol, bad, pump, combat, löpning, klättringen + allt turistande i staden. Nanting så jag längtar till slutet av sommaren, och då längtar jag enormt mycket bara till sommaren... :)

Visst är det så!

Ju tyngre man kan lyfta. Högre man kan hoppa. Djupare man kan gå ner. Fler repetitioner man vågar sig på. Längre och snabbare man kan springa. Längre man kan hålla ut i en övning. Ju högre man pressar upp pulsen och låter den stanna där. Alla framsteg - visst tusan gör de att man känner sig bättre!

Utmaning som heter duga

All thanks to underbara, inspirerande Sara. Som har en sån grymt härlig träningstouch på sin i övrigt så underbara blogg, just nu! Där hon numera inspirerar, peppar och drar med sig andra träningsivriga (och kanske lite smått galna) människor som jag själv. Målet är att kunna göra 100 armhävningar efter varandra. Korrekta, på tå. Oh yayks. Enligt det inledande testet på 36 stycken häromdagen hamnade jag i grupp 4. Av någon anledning föll det bort ur minnet, så jag började med vecka 3:s kolumn, vilket såhär i efterhand, nog var lika bra... O.o 14 + 18 + 14 + 14 + 25 stycken armhävningar avklarade, totalt 85 stycken. Detta med 1 minuts vila mellan varje, but still, shit vad man är starkare än man tror.

I think too much

Lets pump it up!

Kom hem för sent i tisdags så jag missade pumpen, och fokus har mest varit på cardio i veckan. Men nu jäklar, med programmet i lurarna tänkte jag köra för mig själv i gymmet!

Du ska inte ligga gömd under böcker

Nepp, numera står den ståtligt i hyllan bland allt annat som verkligen betyder nåt. Det vart bättre!

För ni vet vad det är för dag idag ---> bodycombatonsdag!

Det här kommer jag repetera för mig själv som ett mantra idag.

Igår hade jag fortfarande problem att sitta på hårda stolar, stå och gå på grund av min helt absurda träningsvärk i rumpan från söndagens tabata. Vi fick ett moment, eller snarare herr Wass fick ett moment - som fick sådan effekt - som jag blir sådär barnsligt glad och lycklig över! Sista låten var utfallshopp, och efter bara 4:e omgången hoppades jag att det var den absolut sista, för det bräääände i låren. Vi stod vända mot varandra och hoppade i samma takt, och han spände ögonen i mig och vrålade nånting som: "Söderlund, NU KÖR VI!".

And that was it! Vi hoppade. Och vi pustade. Och vi frustade. Och jag gjorde nog ganska fula miner. Men han var så beslutsam! Släppte aldrig blicken. Och energikicken jag fick var helt enorm, jag hoppade nog högre och gick ner djupare än jag nånsin gjort tidigare! Någonstans i den sista omgången följdes också ett slags jävlaranamma-frustration-GE INTE UPP-stön (jag har alltid, alltid haft svårt att hålla mig för skratt när någon stönar till i salen när man tränar, men de senaste veckorna har jag faktiskt själv hamnat i den skaran... helt ofrivilligt! när jag utmanat mig själv till det yttersta! som på förra bodycombatonsdagen när vi körde HELA styrkedelen på tå och hjärnan ville ge upp de sista sekunderna, då kom det bara - och nuuuuu fattar jag hela grejen med det, för man får en sista energikick av det, styrka att hålla ut in i det sista!)

Det är så sjukt mycket gruppträningsmänniska i mig. Även om det är jag som utför allting, även om det är jag som har styrkan i grunden, så går det aldrig så bra som när jag tränar med andra. Ser andra. Inspireras av andra. Gläds med andra. Eller bara som i söndags, när någon helt enkelt spänner ögonen i mig och säger nu KÖR du. Det är DÅ jag får den där extra kraften att koppla bort smärtan och tröttheten, vågar gå ett steg längre, vågar pressa mig till det absolut yttersta.

Det är onsdag. Nej fel, det är bodycombatonsdag! Med underbara, inspirerande, bästa instruktören som varit på semester i flera veckor. Åhhh, jag längtar!

Sunday means tabata day

Idag är det jag och herr Wass som kommer ta ut oss fullständigt på tabatan. Jag gillar verkligen tabata. Ändå bygger jag alltid upp någon slags nervositet inför de passen, för det finns ingen annan träningsform jag blir så slut av eller får sådan träningsvärk av. Det tar precis där det ska och det är så sjukt jobbigt! Ja... Lite skräckblandad förtjusning. Men jag är taggad.

It never gets easier, you just get better.

And I dream it

Äntligen åt rätt håll med vikten igen, -1,2 kg sen förra veckan! Nu är jag förbi den lägsta vikten jag var på förra gången jag gjorde ett halvhjärtat försök att gå ner (ett par år sedan). Och jag har nått delmål 2, av 5! Awesome! Dessutom är jag väldigt nära ett par nuffror som kommer betyda enormt mycket rent psykiskt, när jag övergår dit. I'll let you know!

Någon slags förkylning lurar dock i kroppen för energin är som bortblåst och jag är slut, trots många extra timmar på sömnkontot. Därför fick det bli ännu en vilodag idag. Med vila, nyttig mat och en extra boost vitaminer och antioxidanter hoppas jag kunna mota bort det!

Titta tillbaka, reflektera, se din utveckling, och var stolt över din styrka!

Vet ni, det har hänt någonting inom mig som är så stort, men så svårt att sätta ord på. Jag tänkte försöka dela med mig av det. Någon kanske känner igen sig och får en gnutta hopp eller framtidstro, eller så glädjer jag bara mina närmaste som vet att jag mår bra idag, men ni måste få veta!

Den senaste tiden har jag reflekterat mycket över att den jag är idag och hur jag mår idag, är helt annorlunda motför förr. Vem var jag för 5 år sedan? Eller 2,5 år sedan? Eller bara för 1 år sedan? En skugga av mig själv. Om ens det. Bara en antydan till den som är jag, den som känns som mitt verkliga jag och som jag faktiskt står för, som man kanske skymtade ibland innan jag kröp tillbaka till mörkret igen, den falska tryggheten. Till rädslan. Till osäkerheten. Som alltid var permanent och aldrig lämnade min sida. Då var det det enda jag hade ett stadigt grepp om, kontroll över. Ni har hört folk säga "inget ont som inte för något gott med sig". Jag har alltid förkastat det tänket. Alltid känt ilska inom mig när jag fått höra det, eftersom det aldrig har fungerat så för mig! Alla dåliga erfarenheter jag gått igenom har snarare staplats på varandra som en enorm hög, bara mer och mer och mer. Inte så att jag har blivit bitter, men bräcklig. Mer och mer skör. Och tillslut blev det för tungt att bära på allt. Så jag föll. Och som jag föll. Som någonting i glas som faller i tusen bitar. Djupare än jag någonsin fallit tidigare då den falska tryggheten som ändå hållit mig flytande fallerade den med och jag famlade totalt i blindo. Jag kände mig så fruktansvärt liten, minst i världen. Jag ville bli tröstad, omhändertagen - som ett barn, vilket jag dessutom kände enorm skuld och skam över! Så hjälplös. Så ensam. Och totalt värdelös.

Det här var hösten 2009. Min sjukskrivning varade i 9 månader framåt. Där har vi det. En av mina största vändpunkter, min första. Att jag faktiskt föll så djupt. Från då började jag samla ihop alla delar av mig själv som fallit isär. Sakta men säkert hitta tillbaka till ytan så att jag kunde andas igen, utan att känna panik, tomhet eller meningslöshet. Med både professionell hjälp och det ovärderliga stödet jag fick och alltid har fått från nära och kära. Våren och sommaren 2010 bestod av rehabilitering och praktik och det var via de insatserna jag bestämde mig för att söka till Hälsovägledarutbildningen (http://www.medlefors.se/folkhogskola/Kurser_friskvard.aspx) för att fortsätta i samma bana. Landa. Hitta mig själv. Börja må bra igen, mer än vad jag faktiskt mådde dåligt.

Här kom vändpunkt nummer två, att jag tog steget och hoppade på utbildningen hösten 2010 och lämnade tiden som sjukskriven bakom mig. Och om det var ett perfekt år för vad just jag behövde! En underbar, främjande miljö för just hälsa, fantastiska lärare med både engagemang och kompetens, underbara klasskompisar, intressanta ämnen så som näringslära, humanbiologi, självkännedom, motiverande samtal, massage och kanske det bästa - fysisk aktivitet. Det kanske låter för bra för att vara sant, eller som en dans på rosor, men så var det givetvis inte. Under höstterminen var mitt mående fortfarande ganska svajjigt, och när det pendlade neråt var det tungt. Allt som jag inte ville känna och som skrämde mig, sköljde fortfarande över mig som en våg som jag inte hade kontroll över. Men jag fick fortfarande professionell hjälp, och den gemenskap vi fick i klassen och som jag fick med mina mentorer, likaså det var ovärderligt under den här tiden. I och med att man läser mycket självkännedom var det inte alls ovanligt att det blev känslosamt under lektionerna, och banden vi fick till varandra i klassen blev oerhört starkt, som jag aldrig har upplevt det i någon annan klass. Där någonstans började varaktigheten på mina dåliga dagar minska, hur länge det höll i sig när det kom. Från 5 dagar till 2-3. Med ett uppehåll på kanske 1 vecka. Jämfört med tidigare var det ett enormt framsteg. Så kom december och farmor somnade in. Ännu ett virrvarr av sorg och känslor. För mig blev det en blandning och jag kunde inte skilja på allt det jobbiga inom mig och sorgen, utan sorgen drog med sig ångestvågen och allt vad det innebär så det blev oerhört tungt.

Inte långt därefter var vårterminen igång och det var dags för den tredje stora vändpunkten i mitt liv. Separationen från min dåvarande pojkvän, efter ett 8,5 år långt förhållande. Det var som ett nytt fall. Precis som under hösten 2009 var känslan att jag gick sönder, att jag tappade bort mig själv, för han var som en del av mig, något jag klamrat mig fast vid, en del av min trygghet. Det var en väldigt intensiv period. Dagar blev till veckor som blev till månader och allting flöt ihop och stod stilla, samtidigt som det gick framåt. Allting praktiskt blev ju ordnat, vårt liv delades upp och allt som varit vi fick ett slut, även fast jag inte ville. I takt med att allt det här hände började jag komma igång med träningen igen och jag valde att göra mitt projektarbete om mig själv - livsstilsförändring. Jag var överviktig och ville gå ner i vikt och ville bilda en slags grund via träningen. I februari blev jag medlem på friskvårdskompaniet och gick på mina första pass av bodycombat och bodypump! Den våren resulterade i 5 kgs viktnedgång och redan då började träningen få mer betydelse för mig än själva jobbet i sig. Det blev en slags terapi, allt som jag kände kunde jag få ur mig via träningen, med ett lugn inom mig som belöning. Ett lugn som kompenserade kaoset inom mig. Så jag tränade. Och tränade. Och tränade. Och försökte göra allt som kunde ge mig energi, fylla på positiv-energi-kontot.

Så kom sommaren 2011 och jag blev färdig Hälsovägledare och diplomerad massör, med större insikter om både hälsa och mig själv än tidigare. Är det någonting jag tar med mig från utbildningen så är det den här känslan: "Jag kan, bra mycket mer än jag tror!". Det fröet har aldrig fått plats att bo i mig, men det såddes och mognade under det året. Jag är enormt glad att jag tog den chansen och gick utbildningen just för min egen skull, för det var ju precis vad jag behövde. Det var också där jag tog mitt intresse för kroppen, muskler, anatomi osv till en ny nivå - det är ju min grej! Jag gillar det. Och det man gillar det har man lätt för att lära sig. Och det i sin tur har ju lett till att jag redan är inne på andra terminen på Röntgensjuksköterskeprogrammet! Allting hänger ihop, så klart!

Sommaren 2011 var väldigt, väldigt fin. För det var då allt landade. Och den satte ribban, spiken i kistan. Jag fick min lägenhet som jag och mina katter trivs väldigt bra i. Jag hade ett fantastiskt trevligt sommarjobb som till och med innebar en massa tid utomhus i värmen. På min lediga tid hade jag underbara sommardagar på playan eller vitbergsbadet, ett fiskespö i handen eller så umgicks jag med någon god vän eller träffade familjen. Och till och med när det var de varmaste dagarna med närmare 30+ var jag i mitt andra hem, i full gång att träna på friskvårdskompaniet. Jag var nöjd. GLAD. Väldigt, väldigt GLAD! En genuin, äkta glädje som jag inte känt på, år? Och jag minns att det var så märkligt när jag började känna så allt oftare... som när jag stod och log hela pass igenom på bodycombaten, eller när energin fullkomligt sprudlade om dagarna, eller när jag första gången kände den där känslan av att vara tillfreds. Ett slags inre lugn. Det var SÅ märkligt. Så nytt. Och så olikt nånting jag känt förut. Är det såhär jag ska må? Får jag må såhär bra?

Och det som är ännu lite mer märkligt, är att det inte var något flyktigt, utan det är kvar. Mer än 6 månader har gått sedan dess och jag mår bra. Jag mår bra! När dagarna riktigt är på topp, alltså riktigt sådär superduperbra som på underbara bodycombatonsdagar till exempel, då känner jag mig rent lycklig! Oövervinnerlig. Som att jag skulle kunna göra precis vad jag vill! Trots allt som varit. Fastän jag är ensam och har varit det snart 1 år. Fastän ensamhet alltid har skrämt mig från vettet, så är jag inte där idag. Jag har en bredare bas, en större plattform att stå på. Ensamheten skrämmer mig inte längre, den har till och med blivit något jag kan styra över. Något JAG kan utmana. Och vill utmana! Det lutar till exempel åt att jag kommer att åka till Barcelona själv.

Och med det knyter jag ihop säcken till det jag började med. "Inget ont som inte har något gott med sig". Idag kan jag både se och känna, att alla mina erfarenheter har format mig till den jag är, varför allt blivit som det har blivit, men också hur allt har stärkt mig. Hur det har hjälpt mig att bli den jag är idag. Hur jag kan dra nytta av det som varit. Och idag är jag en mycket bättre människa än jag var för några år sedan. Framför allt för mig själv! Men även för andra. Jag har landat. Och det är därför allt flyter på. Därför jag blickar framåt och längtar till Barcelona med spänning! Därför jag styr upp min kost ännu mer! Därför jag utmanar ännu mer i träningen! För att jag hittat min inre styrka! För att jag vet att jag kan och för att den enda som stoppar mig från att nå mina mål, är mig själv! DET mina vänner, är det stora. Alla borde få känna den känslan, sin inneboende styrka, och rikta den dit dom vill!

För det är ooo-onsdag, och det är cooo-ombat, ja det är ooo-onsdag, och det är cooo-ombat!

Då gör väl lite för lite sömn absolut ingenting, icket! Ett seminarium i den här kursen avklarat, check! Imorgon väntar injektioner, iiih! Och jag har sådär lagomt skön träningsvärk i benen från 30 minuter cykling och ett pump-pass från igår, tänkte mig något liknande idag, cykel + combat!

PLUS att vi kör all in på styrkedelen i slutet, jag och mina kära vänner antar utmaningen, hela den delen på tå, wiiie! *Pepp!*