Låt oss prata skälvande ångest, eller PMS

Den som får en att skaka av att andetaget du tar blir för djupt och hamnar i magen. Som att andetaget går förbi en gräns, en spärr - hit men inte längre, då droppar tårarna som regnet. Den förtvivlan du anade i maggropen växer till en hopplös hjälplöshet. Litenhet, ensamhet och ynklighet. Det som följer är en gråt/hyperventileringsattack. Den, den skälvande ångesten, den kommer ibland. Ytterst sällan numera, men den finns. Som en del av mig. 

Min skälvande ångest får mig att känna mig liten. Rädd. Dödlig. Men också melankolisk. Som att allting tappar mening. Att all livsenergi som brukar finnas i mig, plötsligt runnit ut av misstag. Jag kan tänka att allt som händer en i livet egentligen inte spelar någon roll, eftersom vi alla ändå kommer att dö. Jag vet att det kan låta ytterst deppigt och svart, vilket det också är på sätt och vis. Men jag identifierar mig inte med den synen på världen när jag inte är skör och har de här tankarna. Det är inte så jag ser på mig själv. Det är dock därför det blir en sådan oerhört stor konflikt inom mig när de här känslorna uppstår. Tårarna droppar. Oron och ångesten finns där. Och meningslösheten. Det är som att när de här dagarna dyker upp, är det någon annan som tar över rodret och styr mig - den jag är, mina tankar, mina känslor. Jag motsätter mig allt, stretar emot, men får inte bort den som styr. Konflikten i mig lyder: det här är inte jag - ändå känner jag och tänker jag såhär.

Det är otroligt påfrestande och uttröttande. Att vakna upp och inte känna sig som sig själv. Att dessutom vara otroligt ledsen, ångestfylld och deppig - över allt eller ingenting. Utan någon som helst vettig orsak.

Eller, så är det helt vanlig, jävlig PMS. Och inte blir det mindre frustrerande för det.

Kroppen alltså...

It's not the prettiest world
The prettiest world
The prettiest world you'll see
It's not the prettiest world on the most part
but it's pretty enough for me

Well you may think I look sad
Like a rusty old car
Broke down by the side off the road
But I'm just resting my head
Upon God's green grass bed
And I play my car stood as low