Acceptans. Att våga stanna i känslan. Utan att motarbeta, försöka styra om eller skynda förbi. Bara vara i den. Lika användbart för bindväv, som för sinnet i vanliga livet.
Något jag behöver träna på.
Igår, när sinne och kropp var i olag, övade jag på min acceptans i 75 minuter. Det var obekvämt. Lustigt. Stundvis gjorde det ont. Efteråt kände jag mig stel och gammal. Sinnet var likadant som innan. Dagen blev fortsatt grå.
Idag känns höfterna lätta. Jag andas djupare i magen. Tankarna vill mig väl. Jag är tacksam. För alla de som älskar mig, även de där dagarna som igår, då jag inte har kraft nog att älska mig själv. För solen som skiner klockan 6, värmer mina kinder och alltid, alltid fyller mig med ny energi. För påminnelsen att förändring sällan betyder något dåligt. Att den ofta är befriande. Som idag, jämfört med gårdagen.
För att jag idag har kraft att tänka rätt: jag duger som jag är, jag är värd att älskas, alla dagar.
Jag borde gå på yinyoga igen.
