Så kan man väl säga att jag har sprungit in mina barfotaskor. Det har gått långt över förväntan, med tanke på den träningsvärk jag fick i fötter, fotled och vader.
Jag har också köpt en pulsklocka och vet numera hur snabbt mitt hjärta kan slå. Och jag har ett pannben. Bland det värsta jag vet är att springa i backar. Och detta har gjort nu vid 4 olika tillfällen plus andra intervaller och ökande distanspass. I princip vartenda löppass har tagit emot och inte alls varit särskilt kul - tills i fredags. Då kändes intervallerna på plan mark överkomliga och inte bara en pina. Då blev det kul! Jag kände att jag får ut någonting av den energi jag faktiskt lägger ner på mig själv. Det går bättre och bättre.
Och tur är väl det, för om 4 veckor springer jag mitt första lopp!
