Vet ni, det har hänt någonting inom mig som är så stort, men så svårt att sätta ord på. Jag tänkte försöka dela med mig av det. Någon kanske känner igen sig och får en gnutta hopp eller framtidstro, eller så glädjer jag bara mina närmaste som vet att jag mår bra idag, men ni måste få veta!
Den senaste tiden har jag reflekterat mycket över att den jag är idag och hur jag mår idag, är helt annorlunda motför förr. Vem var jag för 5 år sedan? Eller 2,5 år sedan? Eller bara för 1 år sedan? En skugga av mig själv. Om ens det. Bara en antydan till den som är jag, den som känns som mitt verkliga jag och som jag faktiskt står för, som man kanske skymtade ibland innan jag kröp tillbaka till mörkret igen, den falska tryggheten. Till rädslan. Till osäkerheten. Som alltid var permanent och aldrig lämnade min sida. Då var det det enda jag hade ett stadigt grepp om, kontroll över. Ni har hört folk säga "inget ont som inte för något gott med sig". Jag har alltid förkastat det tänket. Alltid känt ilska inom mig när jag fått höra det, eftersom det aldrig har fungerat så för mig! Alla dåliga erfarenheter jag gått igenom har snarare staplats på varandra som en enorm hög, bara mer och mer och mer. Inte så att jag har blivit bitter, men bräcklig. Mer och mer skör. Och tillslut blev det för tungt att bära på allt. Så jag föll. Och som jag föll. Som någonting i glas som faller i tusen bitar. Djupare än jag någonsin fallit tidigare då den falska tryggheten som ändå hållit mig flytande fallerade den med och jag famlade totalt i blindo. Jag kände mig så fruktansvärt liten, minst i världen. Jag ville bli tröstad, omhändertagen - som ett barn, vilket jag dessutom kände enorm skuld och skam över! Så hjälplös. Så ensam. Och totalt värdelös.
Det här var hösten 2009. Min sjukskrivning varade i 9 månader framåt. Där har vi det. En av mina största vändpunkter, min första. Att jag faktiskt föll så djupt. Från då började jag samla ihop alla delar av mig själv som fallit isär. Sakta men säkert hitta tillbaka till ytan så att jag kunde andas igen, utan att känna panik, tomhet eller meningslöshet. Med både professionell hjälp och det ovärderliga stödet jag fick och alltid har fått från nära och kära. Våren och sommaren 2010 bestod av rehabilitering och praktik och det var via de insatserna jag bestämde mig för att söka till Hälsovägledarutbildningen (http://www.medlefors.se/folkhogskola/Kurser_friskvard.aspx) för att fortsätta i samma bana. Landa. Hitta mig själv. Börja må bra igen, mer än vad jag faktiskt mådde dåligt.
Här kom vändpunkt nummer två, att jag tog steget och hoppade på utbildningen hösten 2010 och lämnade tiden som sjukskriven bakom mig. Och om det var ett perfekt år för vad just jag behövde! En underbar, främjande miljö för just hälsa, fantastiska lärare med både engagemang och kompetens, underbara klasskompisar, intressanta ämnen så som näringslära, humanbiologi, självkännedom, motiverande samtal, massage och kanske det bästa - fysisk aktivitet. Det kanske låter för bra för att vara sant, eller som en dans på rosor, men så var det givetvis inte. Under höstterminen var mitt mående fortfarande ganska svajjigt, och när det pendlade neråt var det tungt. Allt som jag inte ville känna och som skrämde mig, sköljde fortfarande över mig som en våg som jag inte hade kontroll över. Men jag fick fortfarande professionell hjälp, och den gemenskap vi fick i klassen och som jag fick med mina mentorer, likaså det var ovärderligt under den här tiden. I och med att man läser mycket självkännedom var det inte alls ovanligt att det blev känslosamt under lektionerna, och banden vi fick till varandra i klassen blev oerhört starkt, som jag aldrig har upplevt det i någon annan klass. Där någonstans började varaktigheten på mina dåliga dagar minska, hur länge det höll i sig när det kom. Från 5 dagar till 2-3. Med ett uppehåll på kanske 1 vecka. Jämfört med tidigare var det ett enormt framsteg. Så kom december och farmor somnade in. Ännu ett virrvarr av sorg och känslor. För mig blev det en blandning och jag kunde inte skilja på allt det jobbiga inom mig och sorgen, utan sorgen drog med sig ångestvågen och allt vad det innebär så det blev oerhört tungt.
Inte långt därefter var vårterminen igång och det var dags för den tredje stora vändpunkten i mitt liv. Separationen från min dåvarande pojkvän, efter ett 8,5 år långt förhållande. Det var som ett nytt fall. Precis som under hösten 2009 var känslan att jag gick sönder, att jag tappade bort mig själv, för han var som en del av mig, något jag klamrat mig fast vid, en del av min trygghet. Det var en väldigt intensiv period. Dagar blev till veckor som blev till månader och allting flöt ihop och stod stilla, samtidigt som det gick framåt. Allting praktiskt blev ju ordnat, vårt liv delades upp och allt som varit vi fick ett slut, även fast jag inte ville. I takt med att allt det här hände började jag komma igång med träningen igen och jag valde att göra mitt projektarbete om mig själv - livsstilsförändring. Jag var överviktig och ville gå ner i vikt och ville bilda en slags grund via träningen. I februari blev jag medlem på friskvårdskompaniet och gick på mina första pass av bodycombat och bodypump! Den våren resulterade i 5 kgs viktnedgång och redan då började träningen få mer betydelse för mig än själva jobbet i sig. Det blev en slags terapi, allt som jag kände kunde jag få ur mig via träningen, med ett lugn inom mig som belöning. Ett lugn som kompenserade kaoset inom mig. Så jag tränade. Och tränade. Och tränade. Och försökte göra allt som kunde ge mig energi, fylla på positiv-energi-kontot.
Så kom sommaren 2011 och jag blev färdig Hälsovägledare och diplomerad massör, med större insikter om både hälsa och mig själv än tidigare. Är det någonting jag tar med mig från utbildningen så är det den här känslan: "Jag kan, bra mycket mer än jag tror!". Det fröet har aldrig fått plats att bo i mig, men det såddes och mognade under det året. Jag är enormt glad att jag tog den chansen och gick utbildningen just för min egen skull, för det var ju precis vad jag behövde. Det var också där jag tog mitt intresse för kroppen, muskler, anatomi osv till en ny nivå - det är ju min grej! Jag gillar det. Och det man gillar det har man lätt för att lära sig. Och det i sin tur har ju lett till att jag redan är inne på andra terminen på Röntgensjuksköterskeprogrammet! Allting hänger ihop, så klart!
Sommaren 2011 var väldigt, väldigt fin. För det var då allt landade. Och den satte ribban, spiken i kistan. Jag fick min lägenhet som jag och mina katter trivs väldigt bra i. Jag hade ett fantastiskt trevligt sommarjobb som till och med innebar en massa tid utomhus i värmen. På min lediga tid hade jag underbara sommardagar på playan eller vitbergsbadet, ett fiskespö i handen eller så umgicks jag med någon god vän eller träffade familjen. Och till och med när det var de varmaste dagarna med närmare 30+ var jag i mitt andra hem, i full gång att träna på friskvårdskompaniet. Jag var nöjd. GLAD. Väldigt, väldigt GLAD! En genuin, äkta glädje som jag inte känt på, år? Och jag minns att det var så märkligt när jag började känna så allt oftare... som när jag stod och log hela pass igenom på bodycombaten, eller när energin fullkomligt sprudlade om dagarna, eller när jag första gången kände den där känslan av att vara tillfreds. Ett slags inre lugn. Det var SÅ märkligt. Så nytt. Och så olikt nånting jag känt förut. Är det såhär jag ska må? Får jag må såhär bra?
Och det som är ännu lite mer märkligt, är att det inte var något flyktigt, utan det är kvar. Mer än 6 månader har gått sedan dess och jag mår bra. Jag mår bra! När dagarna riktigt är på topp, alltså riktigt sådär superduperbra som på underbara bodycombatonsdagar till exempel, då känner jag mig rent lycklig! Oövervinnerlig. Som att jag skulle kunna göra precis vad jag vill! Trots allt som varit. Fastän jag är ensam och har varit det snart 1 år. Fastän ensamhet alltid har skrämt mig från vettet, så är jag inte där idag. Jag har en bredare bas, en större plattform att stå på. Ensamheten skrämmer mig inte längre, den har till och med blivit något jag kan styra över. Något JAG kan utmana. Och vill utmana! Det lutar till exempel åt att jag kommer att åka till Barcelona själv.
Och med det knyter jag ihop säcken till det jag började med. "Inget ont som inte har något gott med sig". Idag kan jag både se och känna, att alla mina erfarenheter har format mig till den jag är, varför allt blivit som det har blivit, men också hur allt har stärkt mig. Hur det har hjälpt mig att bli den jag är idag. Hur jag kan dra nytta av det som varit. Och idag är jag en mycket bättre människa än jag var för några år sedan. Framför allt för mig själv! Men även för andra. Jag har landat. Och det är därför allt flyter på. Därför jag blickar framåt och längtar till Barcelona med spänning! Därför jag styr upp min kost ännu mer! Därför jag utmanar ännu mer i träningen! För att jag hittat min inre styrka! För att jag vet att jag kan och för att den enda som stoppar mig från att nå mina mål, är mig själv! DET mina vänner, är det stora. Alla borde få känna den känslan, sin inneboende styrka, och rikta den dit dom vill!
