Jag är alltid ute i god tid innan jag ska göra saker. Förberedelse är A och O i min vardag. Jag ligger alltid ett steg före mig själv. Innan jag börjat fundera på frukosten när jag kliver upp på morgonen har jag tagit fram fisken som ska tina till lunch. På väg till toaletten ser jag att toapappret snart är slut och vänder om för att skriva upp att vi behöver handla innan jag går till toaletten. Inför möten, föreläsningar eller jobb kollar jag gärna i förväg vart jag ska för att inte bli sen, alternativt avsätter alltför gott om tid ifall jag inte skulle hitta. Så när jag för dryga timmen sedan tänkte cykla iväg och fiska, då vi har kvar några timmar på fiskekortet vi köpte igår, ändrade mig vid cykeln och fick för mig att jag skulle cykla till praktikplatsen jag ska börja på imorgon för att se hur lång tid det tar, blev jag inte särskilt förvånad.Först nu, när jag tänkte skriva ner hur positivt det är vara ute i god tid, blev jag det. Det här är så inrutat för mig att jag inte ens tänker på det. Det är rutin att ständigt vara effektiv. Att vara det är väl inte dåligt alls egentligen, om det inte går till överdrift som det gör för mig. Det stjäl både energi och tid jag kunde ha lagt på roligare saker! Dessutom är det stressande, vilket är väldigt irriterande när det är vad jag verkligen inte vill känna och som jag alltid trott att jag undviker.
Att bryta mönster är svårt, men det kan vara det bästa du kan göra för dig själv! Här har jag funnit ett mönster som jag (omedvetet) jobbat med senaste tiden, då jag försökt fokusera på sådant som är kul och som ger mig någonting positivt, men som jag medvetet kommer att jobba med från och med nu. Att ständigt vara effektiv ger ingenting om slutresultatet blir att jag känner mig stressad, olycklig och att jag under tiden (omedvetet) väljer bort sådant som skulle ge mig mer glädje än känslan av att 'vara ute i tid' och 'skönt då kan vi bocka av det från listan' och 'jag har gjort något bra'. Dessutom ligger nog det här tänket djupare rotat än så. I min bild av mig själv och min självkänsla. Eller snarare den (omedvetna) rädsla för att andras tyckande och behovet av att andra ska vara nöjda med mig, hela tiden andra, istället för min egen känsla, vad jag tycker och tänker om mig själv. En slags förlängning av känslan 'jag har gjort något bra - alltså duger jag'.
Nåväl, för att summera allt dravvel ska jag försöka vara mer i nuet! Lyssna på magkänslan, ha roligt och ta vara på ögonblicken. Det är väl lycka om nåt. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar