Av någon anledning var jag tvungen att avliva vår katt Casper.
Med en hammare. På huvudet.
Jag skulle både hålla i honom och slå. Jag slog och grät om vartannat. Och han dog inte. Bara vinglade och led. Känslan jag fick i drömmen kommer tillbaka när jag skriver...
Fruktansvärt.
Sen vaknade jag gråtandes som i drömmen och letade efter Casper som i vanlig ordning låg ihopkrupen nedanför min vänsterarm tätt intill...
Jag fattar inte varför!?
Vart kom det ifrån!?
Usch...
Tur att det är fredag, att jag är piggare och har varit på skolan, att karln kommer hem snart och vi ska kika på utlandsresor (!) tillsammans i helgen, att jag ska umgås med bäste T och att jag ska klura och fixa med älsklingens present så den blir lite roligare till hans födelsedag på söndag, så man slipper tänka på hemska mardrömmar alltför ofta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar