Förkyld. 8 dagar sen träning. Några dagar till före det också. Utan energi. Inte bara i kroppen, utan hela jag blir en svagare människa. För en del av mig fattas ju liksom. Den delen av mig jag älskar mest.
Så jag blir otålig. Lättretlig. Har nära till gråt. Känner mig mindre glad och blir så LESS. Inte bara på att vara sjuk, utan på mig själv, som känner mig liten och svag som inte kan acceptera att jag bara är sjuk och att det går över... Sen blir jag arg på mig själv för det, för jag tycker jag är så jävla fånig och löjlig som inte kan släppa det.
Så vad gör jag?
Jag längtar. Efter glädjen. Efter puls. Efter styrkan. Efter gemenskapen. Efter träningsvänner och inspiration. Efter känslan, under och efter ett pass. Efter utmaningar. Efter utveckling. Efter resultat. Efter lugnet. Jag längtar efter allt som finns i träningen.
Dessutom drog jag tidigare från skolan och bussar hemåt. Jag ska gå ut och gå broarna. Om jag så ska gå i snigelfart så ska jag till vattnet, till lugnet.
//Sarah, ogillar när känslor som inte känns som hon bara sitter fast.
Vi längtar efter vå Sara oxå =) Hoppas di blir frisk snart så att vi alla är där på rad på Onsdag =)
SvaraRaderaANN