Om att blicka tillbaka för att gå framåt

Det börjar närma sig årsdagen då min älskade farmor somnade in och lämnade oss. Jag har saknat henne så många gånger det här året. Det finns så mycket minnen att plocka fram att glädjas åt, vilket gör saknaden så påtaglig. Så kännbar. Men det är fin saknad. Farmor är inte i närheten längre, men hon finns och kommer alltid finnas inom mig så länge jag lever.

Den här veckan har fått mig att landa i tanken på att det är dags att nysta i något som legat undangömt så länge. Räta ut några lösa bitar. Få lite andra perspektiv. Men kanske framför allt att känna. Att gå igenom den här processen och tillåta mig själv att känna. Jag vill inte låta bli att känna längre. Jag vill kunna känna, sakna och minnas min mamma, så som jag minns och saknar min farmor.

Så jag tänker lyfta på locket. Försiktigt. Och blicka tillbaka. I små, små steg.