Jag befinner mig i en bubbla. Tiden går men på något sätt går allt långsammare. Dygnet har långa 24 timmar. Vardagliga ting ses som mindre betydelsefulla. Jag ser inte vitsen med att sitta vid datorn och slösurfa eller att försöka läsa till ett prov, när jag efter att ha läst en mening glömt vad jag precis läst. Det mesta jag tänker på tar emot och är tungt. Ändå känns det som att all min vakna tid går åt till att tänka. Det går bara runt, runt. Farmors två sista dagar i livet. Hur det kunde gå så fort. Hur glad jag är att jag fanns vid hennes sida in i det sista. Hur jobbigt det var. Hur jobbigt det är nu. Hur livet kan vara såhär. Hur livet kommer att fortsätta vara såhär. Vad det är för mening. Jag sörjer. Jag brottas med min ångest. Det är så jobbigt...
Imorgon ska jag, min syster, min kusin och min faster till kyrkan. De kommer att läsa upp att farmor har gått bort. Det kommer att vara jobbigt, men det är skönt att dela sorgen med nära och kära...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar