När livet är så vackert att det känns som att hjärtat ska hoppa ut ur bröstet på en

Och man tappar tid och rum. Basala mat- och sömnbehov. Vardagsstrukturen. Till och med lite träningsbehov (fast det är minsann det som försvinner sist). Man får svårt att tänka och koncentrera sig. Kanske till och med att sluta le och flina, så pass att ansiktsmusklerna får träningsvärk. Och trots allt detta så tycks man ha energi som aldrig tar slut, som att man går på någonting annat än kroppens lyckohormoner.

Då har man antingen hamnat i en härligt positiv version av en psykos, eller så är man kär. Jag är väldigt, väldigt kär i Linus.