Odontofobi

Människan är dum. Jag är dum.

Jag har så länge jag kan minnas varit rädd för att gå till tandläkaren. För mig kommer det från när jag var liten och jag drog ut många tänder. Jag hade alltid hål som barn, vartenda besök. Särskilt ett av dem har fastnat som ett ärr. Jag var livrädd och grät och ville ta en paus, men de höll fast mig i stolen och bara drog tanden i alla fall. Med åren har det blivit värre. Jag har bytt från folktandvården till en privat tandläkare på grund av det. De är bra, men jag är fortfarande livrädd. Jag gruvar mig innan. Har ångest där. Har efter-ångest symtom som trötthet, ont i magen och illamående efteråt. Jag skjuter på det så långt det går och helst vill jag inte dit alls.

Tandvårdsrädsla yttrar sig oftast som en oro inför själva besöket, inför tandläkarens instrument och för eventuell smärta som kan uppkomma under behandlingen. Vissa kan bli så nervösa att de får yrsel, ont i magen och ångest. Ungefär fem procent av alla vuxna i Sverige uppger att de har sådana besvär inför tandläkarbesök att det kan kallas för tandvårdsfobi.

För 3 år sedan hade jag inga hål. Inte för 2 år sedan heller. Det var halleluja och kors i taket. Så förra året hängde jag på jag-vill-verkligen-inte-dit-känslan och tänkte "vad gör det om jag väntar 1 år till". Mycket tydligen. 4 hål blev domen. 4 jävla hål. Åhååååå.... :(