Fort gick det, men vilken resa det var. Från början var jag sjukt inspirerad, taggad till 1000 och vilken rolig idé fina Sara kom på! Jag är inte sen att haka på utmaningar, däremot kändes målet ganska långt bort när jag kämpade upp till 36 stycken på det inledande testet. Då trodde jag inte att jag skulle fixa det, men jag fortsatte ändå, har man ändå börjat så fortsätter man. Jag funkar så. Under veckorna som gick fanns det dagar när jag kände mig som Bamse, världens starkaste björn - jag var SÅ fokuserad och började se målet tydligt och klart! Och det fanns dagar där varje enskild armhävning var en pina och träningsvärken som följde knappt var nådig. Under hela den här tiden har jag fortsatt träna som vanligt med combat, pump och tabata, så återhämtningen för musklerna har inte varit optimal. Men, i den mån det varit möjligt för mig, har jag försökt stuva om i träningsschemat och anpassa kosten och sömnen för maximal återhämtning.
De sista 2 veckorna var givetvis tyngst, och den sista veckan var träningsvärken konstant. Jag fick spänningshuvudvärk, men det kunde jag i alla fall behandla någorlunda med stretching och massage. Vecka 5 bygger upp lååånga set som aldrig tycks ta slut, innan man går in på vecka 6 där man delar upp det i mindre antal armhävningar/set men fler set. Båda veckorna var sjukt tunga. Varje dag det var dags för armhävningar hade jag känslor av att jag ville ge upp, varför i hela friden håller jag på med det här!? Det kände jag aldrig tidigare, även om det också var tungt, men de känslorna dök upp de 2 sista veckorna. Men, jag pinade igenom det. Och för varje set närmare det sista, kom motivationen. Styrkan. Glädjen. Över att jag klarade ett set till. Och ett till. Och ett till.
Totalt vart det 5 maxtest i utmaningen och såhär såg ökningen ut:
36 stycken
55 stycken
71 stycken
80 stycken
100 stycken
Från början var det bara en kul grej. Under resans gång växte det och blev något annat. Något personligt. Någonting jag bara skulle klara av. Någonting jag nånstans visste att jag kunde klara av, även fast jag många gånger tvivlade. Så kom den här fantastiska måndagen. Och jag var så hemskt nervös! Och taggad! Jag var till Umeå på dagen och hela resan ner på morgonen lyssnade jag på combatmusik och blev mer och mer peppad. Jag ville göra bort det där och då när jag kom fram, typ 8 på morgonen. Så det var knappt att jag kom hem och innanför dörren innan jag körde. Jag trodde att det skulle kännas något lättare än vad det gjorde. Jag hade vilat överkroppen 2 dagar inför sluttestet och jag var ju minst sagt peppad, men det var tungt. Segt. Möra muskler.
Men det gick! Sista 10-15 var nog tekniken under all kritik, för det var ren VILJA. Men det gör ingenting, för jag klarade det. Jag fixade det! Det är vad jag tar med mig från utmaningen. Den känslan. Den känslan efteråt... som höll i sig hela eftermiddagen (ja och förstärktes också, combatereleasen och underbara träningskompisar omkring sig som delar ens glädje, fantastiskt!), den är oslagbar. Jag får rysningar nu när jag skriver om det, för jag får tillbaka den. Den finns där, för jag har skapat den. Den här utmaningen handlade aldrig om att bevisa någonting för någon annan, utan för mig själv. Och DET lyckades jag med. Jag kan. GLÄDJE.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar